UTSTÄLLNING VIVA FRIDA KAHLO
FRIDA
Jag vill berätta för dig att jag var anständig.
Att jag inte hade några affärer eller nöjen eller älskare eller något sådant.
Att jag älskar Mexiko som aldrig förr.
Att jag avgudar Diego, mer än mitt eget liv och att jag håller på att bli en seriös
person.
Frida Kahlo
BARNDOM 1907-1925
FRIDA
Jag föddes i ett blått hus i Coyacan, utanför Mexico City. Jag var den tredje av fyra systrar. Christina, Cristi, ’den lilla tjockisen’, var yngst och min bästa vän.
Mi mama, Matilda Calderon, var en skönhet från Oaxaca med stora, mörka ögon och fylliga läppar. Hon kunde varken läsa eller skriva. Och hon älskade inte min far. Mamma var hysterisk av missnöje och därför blev hon from och katolsk. Vi tvingades att gå till kyrkan varje dag och be innan varje måltid.
Mi papa «Herr Kahlo» var fotograf och mycket intressant. Vissa kvällar, när han kom hem från Mexico City, spelade han Strauss på sitt piano. Han läste Goethe eller Schiller och viskade till mig: ‹Frida kära Frida – du är den mest intelligenta av mina döttrar – den som är mest lik mig›. Jag håller med om allt min far har lärt mig. Och ingenting min mor har lärt mig.
Den mexikanska revolutionen rasade i över tio långa år mot århundraden av förtryck. Skadade, hungriga krigare hoppade genom fönstren rakt in i vårt vardagsrum. Kulorna visslade förbi mig. Jag kan fortfarande höra deras ljud.
BUSSRESA
FRIDA
Det var en märklig krock. Inte våldsamt, utan snarare tyst, långsamt. Han sårade oss alla, men mig mest.
FÖDSELN AV EN KONSTNÄR 1926
FRIDA
Nu lever jag på en planet av smärta, genomskinlig som is. På ett ögonblick har jag blivit gammal, allt är nu tråkigt och tomt. Jag vet nu att det inte kommer något efter det – om det fanns något skulle jag se det.
Min far hade oljefärger och några penslar. Min mamma lät tillverka ett speciellt staffli åt mig eftersom jag inte kunde sitta upp. Utan att tänka efter så mycket började jag måla.
SJÄLVPORTRÄTT I EN SAMMETSKLÄNNING (SELF-PORTRAIT IN A VELVET DRESS) (1929)
Detta är mitt första självporträtt. Jag har målat mig själv med mycket markerade ögonbryn. I själva verket hade jag inte så utmärkande drag, men jag ville lägga till en detalj som skulle skilja mig från alla andra flickor som Alejandro skulle träffa. Jag var 19 år och ensam for det mesta. Jag ville imponera på Alejandro och förföra honom. På baksidan skrev jag på tyska. HEUTE IMMER NOCH. (IDAG ÄR FORTFARANDE.)
FRIDA
Jag tror att jag mår bättre. Jag vill tro det. Efter två år på denna smärtsamma planet börjar jag gå igen. Jag hånar döden och skrattar åt den så att den inte ska ta mig.
NATIONALPALATSET
FRIDA
Jag är fri – och så även mitt land! Mexiko var efter revolutionen centrum för modernismen. I centrum för denna rörelse stod den världsberömde målaren Diego Rivera. En stor frihetskämpe. En stor kommunist. En stor man. Jag gick i demonstrationståg och gick med i kommunistpartiet.
Det fanns en explosion av kreativitet inom måleri, film, litteratur, filosofi … inom varje enskild aspekt av livet. Och jag dansade mitt i denna virvelvind. Vi ville uttrycka oss fritt – vi ville tala fritt – vi ville älska fritt.
DIEGO
FRIDA
Jag träffade Diego i en tid då folk bar pistoler och sköt mot gatlyktor. Under natten förstörde vi dem alla och sköt runt bara för skojs skull. Diego sköt på en grammofon och trots att jag var rädd blev jag mycket intresserad av honom.
Jag förberedde allt på gården i Coyoacán. Jag bad städerskan om kjolar, en blus och en rebozo så att jag kunde gifta mig i en traditionell mexikansk klänning. Diego älskade det.
Min mamma tyckte inte alls om bröllopet eftersom Diego var kommunist och för att han var som en fet, fet gris. Det var ett bröllop mellan en elefant och en duva.
Hans enorma mage, spänd och slät som en boll, vilar på hans starka ben, vackra pelare som slutar i stora fötter, som om han ville omfamna hela världen och vila oövervinnerligt på jorden. Jag tror att han är ett exempel på framtida mänsklighet, två eller tre tusen år bort från oss.
Vi hade inte ens varit gifta i ett år när han hade sin första affär. Trohetvar otänkbart för honom.
Jag är den där klumpiga personen som alltid älskar, älskar, älskar. Och älskar. Och aldrig lämnar.
LIVET 1930-1939
FRIDA
‹Gringolandia›. Vi var på väg till San Francisco, denna ‹världsstad›. En pakt med lejonen. Staden och bukten är underbara. Jag gillar inte gringos över huvud taget. De är så tråkiga och alla har ansikten som obakade brödbullar.
Jag ägnar den mesta tiden åt att måla vänner. Men jag lyckades bara sälja ett fåtal av mina målningar.
Leo, ‹min› Doctorcito, här i Detroit äter jag inget över huvud taget. Tja, jag har inte längre någon aptit med denna besvärliga graviditet.
Jag drabbades av mitt andra missfall en varm julinatt. Jag fick stanna på sjukhuset i nästan två outhärdliga veckor. Där började jag skriva ner mina idéer. Jag är naken och ligger i en blodpöl och gråter. Måleriet har nu blivit min terapi, mitt sätt att dölja mina hemligheter och visa dem på samma gång.
Den här bilden heter: min födelse. Moderns huvud är täckt av en vit slöja. Av en tillfällighet gick min mor bort medan jag målade den här bilden.
Jag drömmer om att återvända till Mexiko. Vi bodde i USA i över tre år, men mitt hjärta stannade alltid kvar i Mexiko.
Vi hade många affärer och delade också våra älskare. Men Diego tog ifrån mig mitt liv. Han hade en affär med min syster Cristi, som jag älskar mest av allt. Du kan inte föreställa dig hur mycket jag hatar och avskyr mig själv. Jag slösade bort mina bästa år på att bara göra det som var bra för Diego, jag gjorde aldrig något för mig själv!
Jag har lämnat huset i San Angel. Och för första gången lever jag ensam i min egna våning. Jag dricker mycket. Jag försöker dränka mina bekymmer. Min syn på livet? Älska – ta ett bad – älska igen.
De trodde att jag var surrealist, men det var jag aldrig. Jag har aldrig målat drömmar. Jag målar min egen verklighet.
Bildbeskrivning: DE TVÅ FRIDA 1939
FRIDA
Diego lämnade in sin skilsmässa. Jag kunde inte göra något annat än att måla för att uttrycka min smärta. När skilsmässopappren kom hade jag precis avslutat ”De två Fridorna”. Till höger är Diegos älskade Frida, det är jag, den mexikanska Frida i en Tehuanaklänning. I min hand håller jag en miniatyr av Diego vid fyra års ålder. Till vänster är det jag igen, den europeiska Frida i en vit brudklänning. Hon blöder, jag försöker stoppa blodflödet, men det fortsätter att droppa. Till slut förvandlas bloddropparna till röda blommor på min klänning. Det är så här jag har levt mitt liv. Jag har förvandlat smärta till skönhet och på så sätt har jag gett min smärta en mening.
LIVET 1940-1952
FRIDA
I Mexiko säger vi att det är en välsignelse att födas och dö i samma hus. Jag gifte mig med Diego för andra gången. Och vi bodde i Casa Azul igen.
Det andra äktenskapet fungerar bra. Men jag säger inte att Diego är min man, för det skulle vara löjligt. Diego var aldrig och kommer aldrig att bli någons make.
Om min hälsa var bättre skulle man kunna säga att jag var lycklig. Men faktum är att jag känner mig som ett vrak från topp till tå. Det gör att min hjärna ibland hamnar i obalans och att jag upplever bittra stunder.
Alla läkare i Mexiko ansåg att jag behövde operera ryggraden. I tre månader låg jag i sängen med en gipskorsett och en fruktansvärd apparat på hakan som plågade mig vansinnigt. Jag var säker på att jag skulle dö.
För 6 månader sedan amputerades mitt ben. Det kändes som en ändlös tortyr, och ibland blev jag nästan galen. Jag vill fortfarande begå självmord. Diego stoppar mig för att han tror att han kan behöva mig. Jag ska vänta ett tag till.
Allt är ett. Allting existerar och rör sig under en enda lag. Livet.
Bildbeskrivning: DEN SKADADE HJORTEN 1946
FRIDA
Hoppet om läkning har falnat, jag har målat mig själv som en ung hjort skadad av pilar. Genomborrad av pilar och blödande stirrar jag – hjorten – på dig mitt i en död skog. Jag börjar långsamt acceptera att jag inte kommer att bli frisk. Att detta – är mitt öde.
UTSTÄLLNING 1953 OCH DÖD
FRIDA
I vänskap och kärlek som
kommer ur hjärtat har jag
nöjet att bjuda in dig
till min anspråkslösa utställning
Allt jag ber dig om.
är din ärliga och uppriktiga åsikt.
Du är en bildad människa.
Din kunskap är enastående.
Dessa målningar,
som jag målat med mina egna händer,
väntar på väggarna för att glädja
mina bröder.
I djup vänskap.
Tackar jag dig av hela mitt hjärta.
Frida Kahlo de Rivera
IKON
FRIDA
Jag har alltid trott att jag var den konstigaste människan på jorden, men det finns så många människor i den här världen, det måste finnas någon som känner sig lika bisarr och bräcklig som jag gör. Jag föreställer mig och tänker att de måste leta efter mig också. Tja, jag hoppas att om du är där ute och hör detta, att du vet det nu … Ja, jag är här och jag är precis lika konstig som du.
